Zinaida Lindén

Vadå – författare?

Hon ringde efter att en av mina kolumner hade publicerats i Hbl.

Hon ville intervjua mig som en “typisk rysk kvinna gift med en finländare.” “Definitionen passar inte på mig”, svarade jag och drog ramsan om hur jag sedan sjutton års ålder läst svenska och svensk litteratur vid Leningrad universitetet, om hur jag hamnat i Finland och blivit författare på svenska.

Två veckor senare ringde hon på nytt: “Jag intervjuade tre ryska kvinnor i Helsingfors. De är nöjda med sitt liv. De säger att det beror på var och en om man trivs i Finland. Nu vill jag att du ska kommentera deras intervjuer. Talar de sanning – eller försöker de bara vara till lags?”

Jag blev arg. Oberoende om hon insåg detta eller inte pratade hon de facto med en kollega, en publicist. Hon ville se mig som en kverulant, som en motvikt till de där ryska kvinnorna.

Hon visste att jag var någon sorts författare, men det var snarare ett hinder i hennes ögon. “Har ni läst något annat av mig än den där kolumnen? I mina böcker försöker jag ge en nyanserad bild av tillvaron.” Ordet nyanserad ingick tydligen inte i hennes ordförråd. Vi skildes som ovänner.

Det här är en ganska typisk historia som kan drabba en typisk rysk författarinna som skriver på svenska i Finland.

En del av mina intervjuer går ut på att redaktörer förhör mig om min relation med suomalaisuus. “Trivs du alltså bättre med finlandssvenskar än med finnar?” “Att lära dig bättre finska – är det ditt nästa projekt?”           

Den som inte är med oss är emot oss. Detta koncept har jag alltid haft svårt med, sedan barndomen. Inte sällan känns det som om jag måste be om ursäkt för någonting. Mina chanser att lära mig flytande finska var inte så bra. Jag kunde svenska då jag kom hit, jag är gift med en svenskspråkig person, jag fick aldrig något jobb på finska, jag födde två barn och stannade hemma med dem. Dessutom har vi bott i Japan där jag inte hade någon kontakt med finskan. Ändå talar jag en hel del finska, jämfört med några utlänningar jag känner.

Problemet är att jag sticker ut. Som främling utvecklar man en teknik att vara osynlig, noterar Theodor Kallifatides i sin bok Ett nytt land utanför mitt fönster. “På den punkten har jag misslyckats”, skriver han. ”Jag blev synlig. Jag skrev böcker, yttrade mig i alla slags frågor. Jag blev den framgångsrike främlingen.”

”Försöker du definiera dig som författare?” undrade en finlandssvensk professor i humaniora. “Kanske journalist? Du sa att du skrev filmrecensioner.” Ursäkta professorn, men jag är författare. Jag är med i Finlands svenska författareförening.

Ursäkta medsystrar intervjuare. Jag vägrar att bli reducerad till en yrkesinvandrare. Jag vill inte höra några frågor om “vad jag talar för språk när jag bekänner min kärlek för min man.” Hellre vill jag få frågor om mina favoriter i världslitteraturen. Mina riktiga författarintervjuer har gjorts av redaktörer som var ointresserade av hur jag hade mött min blivande make.

Snälla, försök inte konfrontera mig med suomalaisuus. Annars blir jag tvungen att söka asyl i Sverige. Eller så grundar jag en egen mikrostat.

***

Skribenten är en tvåspråkig prosaist, publicist och översättare. Hon intervjuar Ljudmila Kol under festivalen.

 

Vadå – författare?

Satakieli Blog Posts