Rita Paqvalén

Rita Paqvalén är litteraturvetare och ordbrukare. Hon är verksamhetsledare för Kultur för alla och en av festivalens arrangörer.

Dialektavund

Mobilitet och flyttar går som en röd tråd genom min och min brors barndom.

Vi flyttade från en stad till en annan, från ett hem till ett annat inom samma stad och familjen bodde periodvis på olika adresser då mamma eller pappa studerade eller arbetade i en annan stad eller ett annat land. I min barndom hann jag bo på många olika hem i Hangö, Sökö, Grankulla och till slut i Ekenäs. Skola bytte jag bara en gång, men min bror hann byta skola två eller tre gånger och bo i såväl Frankrike som Varkaus utöver de ovan nämnda orterna.

Hemmet i min barndom skapades av hemmets seder och gemensamma matstunder samt av de föremål som följde med från ett hem till ett annat, från en stad till en annan. Och sen av språket förstås. Med språket menar jag inte enbart mitt modersmål svenska, utan framför allt vår familjs sätt att tala. Det är en svenska som härstammar i min mors barndom i Tölö, min fars i Grankulla och deras gemensamma studietid i Åbo. Genom det språk som talades i vårt hem, uttryckte vi vår familjs geografiska och sociala rötter.

Språket ledde till en tid och ett rum som var någon annanstans än där vi befann oss.
Genom mitt sätt att tala var jag en särling – inte minst i Ekenäs som vi flyttade till när jag var tio. Jag hann bo i Ekenäs i nio år, men lärde mig aldrig tala stadens dialekt som var mina skolkamraters gemensamma språk. Även om mitt språkliga utanförskap också gav mig styrka som barn, saknar jag som vuxen förmågan att tala stadens dialekt. Jag saknar ett språk genom vilket jag skulle kunna koppla min egen uppväxthistoria till den konkreta plats jag levde i största delen av min barndom och mina tonår.

Jag avundas många av mina vänner som för längden av ett telefonsamtal kan förvandla sig till en annan, byta kroppsspråk och dialekt, och för ett ögonblick återvända genom språket till den roll och plats som är en del av deras förflutna. Hur många gånger har jag inte sett mina österbottniska vänner genomgå denna metamorfos efter 20¬–30 års bortavaro i Helsingfors, Åbo eller Sverige?

Jag är medveten om att jag idealiserar och nostalgiserar dialekternas kraft. Alltid är en återvändo inte alltid är möjlig eller ens önskvärd, men ändå avundas jag möjligheten att bära platsens minne i språket. Kodväxlingar mellan dialekt och standardspråk handlar inte enbart om förflyttningar i tid och rum, det vidgar också en talares språkliga kompetens och möjliggör ett rikt och nyanserat språk. Möjligheterna att växla mellan olika varianter av ett språk stöder också annan flerspråkighet. Och genom att tala olika språk kan vi – liksom genom dialekter – förflytta oss från en plats, roll och kultur till en annan.

De språk jag talar dokumenterar min historia på olika sätt och bär med sig minnesfragment av olika människor, platser och skeden i mitt liv. Trots att jag inte kan växla mellan olika språkvarianter av svenskan är flerspråkighet i sig viktig för min identitet och mitt välmående. De ger mig en möjlighet att vidga mitt livsrum och växa som människa. Jag är samma människa, men ändå lite annorlunda beroende på om jag talar svenska, finska, engelska eller varför inte, danska.

Dialektavund

Blog, Satakieli Blog Posts